Har funderat, tänkt, grubblat, tänkt, grubblat och funderat.
Det är dags nu. Dags att välja en väg som jag vill gå.
Jag har ett problem. Jag är kärleksberoende. Det låter nästan lite gulligt men det är långt ifrån gulligt….
Jag har ett stort behov att bli bekräftad, sedd. Jag knarkar på uppmärksamhet… Jag får en kick för stunden men när den avtagit så är jag åter tom.
Har gått från det ena förhållandet till det andra. Aldrig varit själv. Jag har i sökandet efter min andra hälft tappat bort mig – vem är jag? När jag inte förmådde älska mig själv sökte jag efter någon som kunde göra det åt mig.
Det gick sådär…. Det funkar inte så. Jag har alldeles för lätt för att bli kär. Men jag blir kär i känslan utav kärlek – ser ni skillnaden. Jag har så bråttom, jag lär aldrig känna någon ordentligt. Jag är ju så kär… Ja kär i kärleken ja. När sen kicken av kärleken har lagt sej så är jag redan i ett förhållande med en någon som jag kanske skulle ha märkt var fel för mig om jag bara hade stannat upp, lärt länna och varit ärlig mot mig själv.
Det är som att personen jag flörtar med håller upp en spegel framför sig. I den spegeln finns en bild av mig. Men det är inte min bild av mig jag ser utan din bild av mig. Och jag gillar bilden DU levererar av mig… Jag faller för hur du ser på mig…! Inte ok…
I en relation släpper jag aldrig någon ända inpå. Jag avskyr att känna mig sårbar… Har inte varit medveten om det tidigare. När jag varit arg eller ledsen så sökte jag ofta bekräftelse utifrån. För att få min uppåtdrog… Jag dövade min rädsla och sorg istället för att ta tag i problemet. Att fly det var jag bra på.
Jag har inte varit ärlig, jag förtränger det som jag är rädd ska såra. Det har liksom inte hänt…. Men förstår ju att begreppet “hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen” är det jag måste rätta mig efter… Rädslan att såra måste ju finnas med innan jag utför den sårande handlingen… Inte komma efteråt och tvinga fram en lögn för att jag är för svag för att göra någon ledsen med sanningen.
Att vara ärlig – framförallt mot mig själv – det är min nya väg.
Förra veckan kom jag i kontakt med en man. En fin man – J. På en sida där varken jag eller han borde hålla till. Han har ett sexmissbruk i bagaget. En hel del terapi ligger också i hans bagage. Han gjorde dock något som ingen gjort förut. Han ställde massor med frågor, han ställde obekväma frågor, han ifrågasatte mina val och handlingar. Han var läskigt ärlig och rak. Som en rejäl käftsmäll kan tänkas kännas…
Han rörde om massa känslor. Han fick mig att öppna ögonen. Det gjorde ONT. Så jävla ONT. Så jävla skitONT!! Samtidigt så var det fruktansvärt skönt att äntligen bli förstådd, det fanns fler som jag…. Ni anar inte hur jobbigt det är att fundera över om man är den enda i hela världen som inte klarar av att älska…Vi drivs i allafall av samma drivkraft i våra olika problem.
Jag öppnade mig – han fick mig att öppna upp och det för en helt okänd människa. Om du bara visste hur tacksam jag är…. Tacksam över att du drog i nödbromsen när jag inte klarade det själv…
Jag har en lång väg att gå tillbaka. Jag ska vandra den själv. Få tid att bli vän med mig själv på vägen. Trivas med att hänga med mig själv. Om jag tar sällskap en bit på vägen så ska det vara av rätt anledning. Det ska inte vara en flykt. Om jag blir själv igen längs med vägen så ska jag kunna hantera det på ett bra sätt.
Den här vännen har på kort tid kommit att betyda väldigt mycket för mig och när vi sågs och pratade kände jag en sån samhörighet. På ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Mäktigt.
Men för att vi båda ska klara av att bli stabila egna individer så var beslutet att backa ifrån varandra nödvändigt. Risken för att vi skulle bli varandras tröst var alltför stor. Om några månader så hoppas jag att vi båda har kommit så pass långt med oss själva att vi kan ses igen och att vi kan lära känna varandra på nytt, på ett friskt sätt.
Jag har en tuff framtid framför mig, där ärligheten kommer få stor betydelse….
Jag vill bara avsluta med att tacka er vänner och framförallt Toni som stöttat mig i det här. Ni är underbara. Jag vill bara poängtera att jag vill inte bli tröstad det räcker att ni finns där…
Tack också till din J:s vän C som tog sej tid för ett långt samtal med mig idag. Senare på eftermiddagen kände jag hur ett inre lugn spred sig inom mig och det var en sån otroligt skön känsla. Saknad sedan så länge. Njuter av det så länge det behagar stanna. TACK!
Störst tack ändå till dej J <3 Tack för att du hjälpte mig se det jag innerst inne visste men inte vågade plocka fram på egen hand. Jag ska klara det nu. Jag tror på det.
TACK! Du klarar det här med – det är jag säker på. När du har en stabil grund att stå på igen, så vill jag att du ska veta att jag finns här om du vill. Och att jag mer än gärna börjar om från början… och gör om, gör rätt <3
Till alla er läsare vill jag bara avslutningsvis säga det att detta var nödvändigt för mig. Jag behöver känna att jag är ärlig och öppen. Kanske kan det hjälpa någon annan som har känt liknande men känt sig lika ensam om problemet som jag…
Hör då av dej <3
tes.brandt@hotmail.com
KRAM Therese